Dela ytbehandlingstekniken före galvanisering av plastprodukter
Ytbehandlingen av bearbetning av plastprodukter inkluderar huvudsakligen beläggningsbehandling och beläggningsbehandling.
Generellt sett har plaster stor kristallinitet, liten polaritet eller icke-polaritet och låg ytenergi, vilket kommer att påverka beläggningens vidhäftning. Eftersom plast är en icke-ledande isolator kan den inte beläggas direkt på plastens yta enligt reglerna för galvaniseringsprocessen. Före ytbehandlingen bör därför den nödvändiga förbehandlingen utföras för att förbättra vidhäftningen av beläggningen och ge ett ledande bottenskikt med god vidhäftning till beläggningen.
Förbehandlingen av beläggningen inkluderar avfettning av plastytan, det vill säga rengöring av ytan med oljefläckar och mögelsläppmedel, och aktivering av plastytan för att förbättra vidhäftningen av beläggningen.
Ett. Avfettning av plastprodukter
Liknar avfettning av metallprodukter. Avfettningen av plastprodukter kan rengöras med organiska lösningsmedel eller alkaliska vattenlösningar innehållande ytaktiva ämnen. Organisk lösningsmedelsavfettning är lämplig för rengöring av organisk smuts som paraffin, bivax, fett och annan organisk smuts på plastytan. De organiska lösningsmedlen som används löser inte upp, expanderar eller spricker plaster, har låg kokpunkt, flyktighet, icke-toxicitet och icke-antändlighet.
Alkaliska vattenlösningar är lämpliga för avfettning av alkalibeständig plast. Lösningen innehåller kaustiksoda, alkalisalter och olika ytaktiva ämnen. Det mest använda ytaktiva medlet är OP-serien, det vill säga alkylfenoletoxylat, som inte bildar skum eller sitter kvar på plastytan.
2。 Ytaktivering av plastprodukter
Denna aktivering är till för att öka plastens ytenergi, det vill säga att bilda några polära grupper på plastens yta eller göra den tjockare, så att beläggningen är lättare att väta och adsorbera på delens yta. Det finns olika metoder för ytaktivering, såsom kemisk oxidation, flamoxidation, lösningsmedelsångetsning och koronaurladdningsoxidation. Bland dem är den vanligaste metoden kemisk kristalloxidation, som vanligtvis används som kromsyrabehandlingslösning. Dess typiska formel är kaliumdikromat 4,5 %, vatten 8,0 %, koncentrerad svavelsyra (mer än 96 %) 87,5 %.
Vissa plastprodukter, som polystyren och ABS-plaster, kan beläggas direkt utan kemisk oxidation.
För att få en högkvalitativ beläggning är den även lämplig för kemisk oxidationsbehandling. Till exempel, efter avfettning av ABS-plaster, kan de etsas med utspädd kromsyrabehandlingslösning. Typiska behandlingsformuleringar är 420 g L kromsyra och 200 ml L svavelsyra (specifik vikt 1,83). Typiska behandlingsprocesser är 65°C, 70°C5min, 10min, tvätt, torkning.
Fördelen med kromsyrabehandlingslösningsetsning är att den kan behandlas enhetligt, oavsett hur komplex formen på plastprodukten är. Dess nackdel är att det finns faror och föroreningsproblem i drift.
Syftet med beläggningsförbehandling är att förbättra vidhäftningen mellan beläggningen och plastytan och att bilda ett ledande metallsubstrat på plastytan.
Förbehandlingsprocessen omfattar huvudsakligen mekanisk uppruggning, kemisk avfettning och kemisk uppruggning, sensibiliseringsbehandling, aktiveringsbehandling, reduktionsbehandling och strömlös plätering. De sista tre är för att förbättra vidhäftningen av beläggningen, och de fyra sista är för att bilda ett ledande metallsubstrat.
