Vad är POM och vad är dess egenskaper och användningsområden
Engelska namnet på POM: Polyoximetylen, förkortat som polyoximetylen. Det vetenskapliga namnet på polyoximetylen är polyoximetylen (POM), även känt som Saigang och Trane. Det erhålls genom polymerisation av formaldehyd som råmaterial. POM-H (polyoximetylenhomopolymer) och POM-K (polyoximetylensampolymer) är termoplastisk plast med hög densitet och hög kristallinitet. Har goda fysiska, mekaniska och kemiska egenskaper, särskilt utmärkt friktionsbeständighet.
Polyoximetylen är en linjär polymer utan sidokedjor, hög densitet och hög kristallinitet och har utmärkta omfattande egenskaper.
Polyoximetylen är ett hårt och tätt material med en slät, blank yta, ljusgul eller vit, och kan användas länge i temperaturområdet -40-100 ° C. Dess slitstyrka och självsmörjighet är också överlägsen de flesta konstruktionsplaster, och den har bra oljebeständighet och peroxidbeständighet. Mycket intolerant mot syror, starka alkalier och månsken ultraviolett strålning.
Polyoximetylen har en draghållfasthet på 70MPa, låg vattenabsorption, stabila dimensioner och glans. Dessa egenskaper är bättre än nylon. Polyoximetylen är ett högkristallint harts, vilket är det tuffaste bland termoplastiska hartser. Den har hög termisk hållfasthet, böjhållfasthet, utmattningshållfasthet och utmärkt slitstyrka och elektriska egenskaper.
POM är en kristallin plast med uppenbar smältpunkt. När den når smältpunkten sjunker smältviskositeten snabbt. När temperaturen överskrider en viss gräns eller smältan värms för länge, kommer det att orsaka sönderdelning.
POM har bra omfattande egenskaper. Det är det svåraste bland termoplaster. Det är ett av plastmaterialen vars mekaniska egenskaper ligger närmast metall. Dess draghållfasthet, böjhållfasthet, utmattningsstyrka, slitstyrka och elektriska egenskaper är alla mycket bra, kan användas länge mellan -40 grader och 100 grader.
Enligt den olika molekylära kedjestrukturen kan polyoximetylen delas in i homopolyoximetylen och sampolyoximetylen. Den förra har hög densitet, kristallinitet och smältpunkt, men har dålig termisk stabilitet, smal bearbetningstemperatur (10 grader) och något lägre stabilitet mot syra; Den senare har låg densitet, kristallinitet och smältpunkt, men har god termisk stabilitet, är inte lätt att brytas ned och har en bred bearbetningstemperatur (50 grader)
Nackdelarna är: korrosion av stark syra, dålig väderbeständighet, dålig vidhäftning, nära termisk sönderdelning och mjukningstemperatur och lågt syregränsindex. De används ofta i bilindustrin, elektroniska apparater, mekanisk utrustning, etc. Det kan också användas som en kran, ramfönster och handfat.
